När man attackerar två blekfeta 60 plus-rasister i väntrummet

16 maj, 21:46

 
Min hjärna är fortfarande kvar på Mallorca. Senast idag sa jag hola till kvinnan i receptionen på distriktsrehabiliteringen. Hon stirrade på mig och jag log mitt charmigaste leende utan att fatta varför hon tyckte jag var konstig. Det var först när jag hörde två blekfeta 6O-plusmän sitta och slänga ur sig rasistisk DYNGA som jag mindes att jag är i härliga Sverige. Alltså jag blir sällan så arg som jag blir av rasism och homofobi. Idioter hela högen. Jag har NOLL förståelse och ser nästan blixtar framför ögonen för att jag blir så förbannad. Efter att de suttit där och beklagat sig över "dom där jävlarna från Syrien som sprider sig som löss här i vårt land, det är ju för jävligt att de ska komma hit" med mera, med mera fick jag nog och gick till attack. Jag gör sällan det. Attackerar, alltså. Jag brukar undvika att lägga mig i men när folk är så komplett dumma i huvudet kan jag inte låta bli. Jag minns inte exakt vad jag vräkte ur mig, men något i stil med att nu får ni väl hålla käften och ingen här har lust och lyssna på er rasistiska skit, hur kan ni vara så trångsynta och jag hoppas att ni aldrig behöver lämna hem och barn och fly undan bomber osv. Kanske även något om att det ska bli skönt när deras generation är utdöd. :-))) Bra så. De stirrade på mig som om jag var från en annan planet, alldeles stumma. Tvi.
 
Var så arg och uppjagad att jag skakade när jag var klar, men lyckligvis kom min arbetsterapeut och hämtade mig just då. Men kom ihåg det hörrni, att säga ifrån om någon beter sig illa. Säg ifrån, gå emellan, säg nej, stå upp för dina åsikter. Jag hoppas att alla rasister någon gång för uppleva den känslan av maktlöshet, skräck, panik och förtvivlan som människorna som flyr undan krig känner. Jag hoppas att de tvingas fly från sina hem, från sina vänner och släktingar, till andra länder, mot sin vilja. Jag hoppas att de får sätta sina barn i livsfarliga båtar utan att veta om de kommer klara sig eller om de kommer ses igen. Jag hoppas att de inte känner sig välkomna i sitt nya land, att de får leva i ovisshet kring om de kommer få stanna eller inte. Jag hoppas att de kommer ifrån någon familjemedlem på vägen och tvingas leva med tanken att denne kanske inte lever. Jag hoppas att de blir bemötta med rasism och förnedring, att de blir sedda snett på och att de alltid blir påminda om att de är "annorlunda". Hoppas att de förlorar någon de älskar under flykt, att de får se strider på nära håll och höra bomber falla över sina huvuden, att de får se sina hem och grannar sprängda i bitar. Det kunde lika gärna varit du. Kom ihåg att INGEN människa flyr för sitt liv och sätter sina barn i livsfarliga båtar över haven för att det är kul, för att de vill komma och semestra lite här i Sverige. De gör det enbart för att de måste, för att överleva. Om de stannar kvar så dör dom. Och det är helt vanliga människor, de är precis som du och jag.
{Och nej, jag önskar självklart ingen allt det här ↑, men ni fattar poängen. Jag hoppas att de får känna hur det känns att vara i en sådan situation av maktlöshet och förtvivlan. Att de själva blir bemötta med vidrig rasism någon gång, så att de får känna på hur det känns}

Lämna kommentar