Det kunde lika gärna varit du

23 oktober, 12:03

 
Åh, jag glömde ju skriva detta igår och jag måste verkligen skriva av mig för det gjorde så ont att se. När vi gick på tåget mot Sthlm i Alvesta i onsdags så satt det en man med sin son på våra platser. Jag sa "ursäkta men vi har bokat de här platserna". Han bara tittade på mig, nästan lite stressat, log hastigt medan han reste sig och föste pojken med sig en bit så att vi kunde sätta oss. Sen såg han sig om i vagnen flera gånger och sa något på ett annat språk, väldigt tyst. Då reste sig fler människor - kvinnor, män, barn - och gick med honom till nästa vagn. Just då tänkte jag att "oj vad mycket kläder de har på sig, SÅ kallt är det ju inte än". Barnen hade liksom flera, flera lager tröjor samt vinterjackor, mössor, vantar, halsdukar osv. En tanke slog mig plötsligt men jag sköt bort den igen. När vi närmade oss Stockholm så kom mannen och en annan man tillbaka till vagnen och började plocka ner sina saker från hatthyllorna. Så mycket väskor. 
 
De lastade sig fulla med väskor och kassar och gick flera vändor till tågdörren och tillbaka igen. Resväskor och kabinväskor. Handväskor, midjeväskor och axelväskor. Säckar/tygpåsar. Ryggsäckar. Väskor av alla dess slag. Väskor så fullpackade att dragkedjorna knappt gick ihop. De packade på sig alla dessa väskor, dubbla ryggsäckar, axelväskor och resväskor. De tog så mycket de bara kunde bära. La allt i en stor hög vid tågdörren och sa åt sina nära och kära att hämta sina saker. Alla lassade på sig så mycket som möjligt och hjälpte varandra att få på sig allt. De sa ingenting till varandra. Skrattade inte, log inte mot varandra. Det sista mannen tog ner från hatthyllan var en rosa Barbie-ryggsäck. Jag fick så ont i hjärtat. Den där tanken dök upp igen men jag ville inte tro på den. Försökte tänka att de bara var ute och reste, precis som jag och Max.
 
Men jag såg ju så väl att något var fel. De oroliga lågmälda rösterna, de stressade blickarna, hur mycket kläder de hade på sig. Alla dessa väskor. Hur hårt de höll om sina barn. Hur de hela tiden tittade runt omkring sig, som för att se till att alla fortfarande var med. Att ingen saknades. 
 
När alla hade fått på sig alla kläder och väskor gick de vidare genom tåget och försvann. Jag trodde de klev av på stationen innan Sthlm. Vi satt i vagnen längst bak i tåget och när vi klev av på Stockholms station och gick längs perrongen så stod det poliser överallt. De stod där med armarna i kors och inspekterade alla som gick förbi. Det gav mig ont i magen. Lite längre fram såg jag en av kvinnorna kliva av tåget med en stor resväska i varje hand. Väskorna var så smutsiga. Det var så fina väskor, de hade varit vita en gång. Strax därefter kom mannen ut med pojken och en liten flicka bakom sig, och flickan hade på sig den rosa ryggsäcken. De hade inte gått av på stationen innan. En kvinnlig polis gick fram till mannen precis när vi gick förbi dem och jag hörde att hon sa "where are you from?" och han svarade nervöst "from Syria". Jag fick svälja och svälja och svälja och tänka på allt roligt jag kunde komma på i hela världen för att inte börja gråta där och då.
 
Jag är blödig och känslig men det var så otroligt jobbigt att se. Det gjorde så ont i hela mig. De hade packat med sig allt de ägde, åtminstone allt de ägde som gick att bära. Deras väskor var så smutsiga och slitna, men människorna var så rena och fina. De såg ut som vem som helst. 
 
Vi följde strömmen vidare från tåget och när vi gick igenom dörrarna från perrongen in i stationshuset möttes vi av massor av människor som stod där med mat, dricka och leksaker. Vissa hade på sig Röda Korset-västar. Här ville jag gråta igen. När vi kommit in en bit stannade vi till för att slå upp hotellets adress på gps:en. Medan vi stod där kom ett långt tåg av flyktingar in genom dörrarna. De var så många fler än vad jag trodde från början. Jag såg kanske 8 stycken på tåget, och de gick i mitten i ledet av alla människor, men de måste varit minst 2O och ungefär hälften av dem var barn.
 
Jag var nära att börja gråta i flera timmar efter detta. Det gjorde så ont i hela mig och det var en känsla av obehag som jag aldrig upplevt tidigare. Det var så himla otäckt och sorgligt att se. När man ser det i verkligheten är det så annorlunda. När man ser in i deras ögon, när man ser deras rädda små barn och deras berg av resväskor så förstår man så mycket bättre. Då kan man inte blunda och då blir det så självklart att det verkligen är HELT vanliga människor. Det är typ DU, just du som läser just nu, och din familj. Kanske några släktingar, några vänner. Helt enkelt de i din närhet som fortfarande lever. Det är du och din familj som tvingas fly för era liv. Ni vill inte fly, det vill ju ingen, men ni måste. Ni måste fly. Ni måste utsätta er själva,era nära och era barn för livsfaror under flykten hit. Ni måste sätta era barn i båtar och hoppas att ni alla ska klara resan över havet - fast att ni vet att barn slängs överbord om båten håller på att sjunka - för vad som helst är bättre än att stanna kvar i landet ni kommer ifrån. Ni har inget annat val än att fly hit. Om ni stannar kvar så dör ni.
 
Och jag blir så jävla förbannad på människor som är rädda för allt som är annorlunda. För det är bara rädsla det handlar om. Rädsla och okunskap. Jag blir så jävla förbannad att jag inte ens vet vad jag ska skriva. Jag hoppas att alla rasister och främlingsfientliga äckel därute får se det jag såg i onsdags. Att ni ser in i en flyende mans ögon. En pappas ögon. Att ni möter hans sons rädda och frågande blick. Jag hoppas att ni får se de rädda barnen som krampaktigt håller i varandra och i sina föräldrar. Jag hoppas att ni får se deras smutsiga väskor. Väskor fyllda med det enda de har kvar här i världen, förutom varandra. Jag hoppas att någon tar med er till en flyktingförläggning så att ni får se. Så att ni får se att det är helt vanliga människor. Så att ni får se med egna ögon och äntligen fatta. Det är så lätt att sitta hemma framför tvn och tycka att det är för jävligt att "de" ska komma hit. Men du har fan ingen aning.
 
Det kunde lika gärna varit du.

Kommentarer:


Isabelle

Bra text, och så fin bild!

Svar: Tack snälla du! <3
Sofie Rydén

Annie:

SÅ bra skrivet!

Anonym:

Fantastisk text. Det gick rakt in i hjärtat! Bra skrivet.

Anonym:

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Ida:

Åh va fint. Där kom tårarna. SDu skriver oerhört bra!

Lämna kommentar